Efter den senaste nedisningen, som i Angarntrakten slutade för 10 000 - 10 100 år sedan, låg allt land under vatten. För omkring 8 000 år sedan stack de första skären upp vid Stava och Bällsta. Men först för omkring 6 000 år sedan steg de översta delarna av de berg som nu omger Angarnsänkan upp ur havet. Det som först visade sig var berget vid Målsta, öster om utloppet, och några mycket små knabbar i skogen upp mot Lindholmen. För drygt 5 000 år sedan började Klosterbacken höja sig över vattnet, tillsammans med ett höjdparti mot Bällstaberget i sydväst, 61,5 m högt. Nu började också de allra översta delarna av Örstakullen och Asphagen synas som grynnor i den stora fjärden. Det skulle dröja ännu 800 år innan Midsommarberget började göra seglingsförhållandena på fjärden osäkra.

För 3 000 år sedan, dvs. 1 000 år före Kristi födelse, låg vattennivån i havet ungefär 17 meter högre än i dag. I Angarnbygden var det bronsålder. Från den tiden, se figur 1, finns många gravfält och andra fornminnen, bl a Örstaristningen. Gravfälten och de andra fornminnena ligger som ett pärlband runt viken, normalt på en nivå över 18 m ö h. Befolkningen var inte bofast på samma sätt som de skulle komma att bli under järnåldern, utan förflyttade sig inom sitt "revir". Klimatet var ju milt och behovet av fast bosättning med varma hus, visthus, lador, m m, var inte speciellt stort.

Det är möjligt att de fornborgar som ligger i de inre delarna av den dåvarande Angarnsfjärden började byggas redan nu, även om fynden i Klosterbacken pekar på tiden omkring 400 år f Kr. Fornborgen på Klosterbacken hade ett mycket strategiskt läge i inloppet till en smal vik in till Lingsberg, och Lingsbergsborgen (Fjället) ligger väl skyddad längst in i den norra grenen av Lingsbergsviken. Rävstaborgen låg också strategiskt i inloppet till den vik som nådde ända ned till Veda. Även här låg en borg långt in, Vedaborgen. Man kan ana en uppdelning på två försvarsborgar och två flyktborgar.

Angarnsfjärden var ännu djup, kanske uppemot 6 meter som mest, skyddad för vindar och antagligen mycket fiskrik.

Figur 1. Vattenståndet ca 1 000 år f.Kr. Det streckade området visar vattennivån +17 m ö h. Trianglar visar gravfält och halvfyll da cirklar andra fornminnen från bronsålder. Triangel i cirkel visar läget för fornborgar (efter Sonia Eriksson 1972: Undersökning av ett ekosystem i och vid en fågelsjö i Stockholmsområdet. Enskilt arbete i biologi).

Vid tiden för Kristi födelse (figur 2) hade Angarnssjön redan snörts av från havet. I Angarnbygden var det nu (äldre) järnålder. De tidiga järnåldersfynden och gravfälten ligger, liksom bronsåldersfynden, samlade runt sjön i anslutning till de byar som nu började växa fram i takt med ett försämrat klimat. Klimatförsämringen gjorde det nödvändigt att bygga varma hus både åt folk och kreatur. Det blev nu också nödvändigt att samla vinterförråd åt djuren, eftersom de inte längre kunde gå ute året om.

Flertalet av de gårdar (byar) som i dag omger sjöängen bildades säkert under perioden fram mot Vikingatid. Byarna är Målsta, Seneby, Skesta, Kusta, Lingsberg, Olhamra, Åsta, Lundby, Örsta och Hacksta. Alla namn utom Lingsberg och Olhamra slutar på -by eller -sta, vilket visar att de bildades under järnåldern. Lappdal är sannolikt en gård som uppstått senare, antagligen som en sidogård till Skesta.

Figur 2. Vattenståndet i Angarnområdet omkring 300 år f.Kr., omedelbart före Angarnssjöns avsnörning. Vattennivån är ca +12 m ö h. Trianglar visar gravfält och halvfyllda cirklar andra fornlämningar från äldre järnålder (Ändrat efter Sonia Eriksson 1972).

Omfattande våtmarker fanns säkert i de dalgångar där idag Lundbydiket, Gävsjöbäcken och Lingsbergsdiket rinner. Vid Lingsberg gick en mycket markerad våtmark norrut mot Upprätta. Det var resterna av den havsvik som förut slutade vid Lingsbergs fornborg, "Fjället".

Havsnivån låg vid tiden för Kristi födelse 8 meter högre än idag. Figur 2 visar dock en ungefärlig tolvmeterskurva, vilket motsvarar havsvattennivån drygt 300 år tidigare. Figuren visar situationen alldeles innan Angarnssjön snördes av från Garnsviken. Från 1800-talets utredningar om sjösänkning kan vi räkna ut att sjön bör ha legat på en nivå strax ovan +11 m över nuvarande havsnivå (kanske +11,25 m) och den bör ha snörts av ca 280 f.Kr. Genom uppgrundning och sedimentation i utloppet kan sjöytan sedan ha höjts något. Bestämmande för sjöns nivå var den bergklack som ligger vid nuvarande Ådalen, där landsvägen mellan Hacksta och Seneby tvärar över ån.

Figur 3. Vattenståndet vid vikingatid (800-1 000 e.Kr.). Vattennivån i havet är ca 5 m ö h och i Angarnssjön ca 11,25 m ö h. Halvfyllda cirklar visar fornminnen från vikingatid. R betecknar runstenar (Ändrat efter Sonia Eriksson 1972).

Under tusentalet (figur 3) låg havsnivån ca 5 meter högre än i dag. Det var nu Vikingatid och järnåldersbyarna var väletablerade. Det gick inte att segla upp till Angarn, men ändå bodde här en hel del vikingar, vilket flera runstenar vittnar om. En av dem står utanför Naturum vid Örsta, och andra vid bl a Angarns kyrka, Åsta, Lingsberg och Kusta. Stenen vid Lingsberg har visat sig speciellt intressant. Den var placerad vid ena landfästet av en bro som slagits över den sumpmark, som tidigare varit en del av Lingsbergsviken.

Den bystruktur som nu fått fast form blev bestående ända fram till skiftesreformen under 1800-talet, och i viss mån ända fram till i dag.

Angarn, "Viken mitt emot Garn" (Garn var en by vid Garnsviken, "den smala viken"), nämns första gången i skrift år 1318, men fornfynden visar ju att bygden var befolkad betydligt tidigare. Vid denna tid hade ju kristendomen slagit igenom sedan lång tid och sockenindelningen var fast etablerad. Inte mindre än fyra socknar hade gräns i Angarnssjön. I nordväst Vada socken med gårdarna Målsta, Seneby, Skesta och Lappdal, i sydost Össeby socken med gården Hacksta, i nordväst och väst Vallentuna socken med gårdarna Kusta, Lingsberg och Olhamra, samt i söder Angarns socken med gårdarna Åsta, Lundby och Örsta.

Det kan vara intressant att lite spekulera kring några av gårdsnamnen. De bynamn som slutar på -sta anses härstamma från förkristen tid, medan -by-namnen kan vara yngre. Runt Angarnssjöängen dominerar ju -sta-namnen kraftigt och visar på bygdens mycket gamla anor.

För att börja med Skesta, kommer namnet säkert från förledet sked- eller ski-, som betyder skilja. Namnet kan syfta såväl på att det var byn som skilde Vadabygden från Vallentunabygden alt. Angarnsbygden, som att på Skissta (som bynamnet skrivs på vissa kartor) eller Skiesta (på andra kartor) producerades gott skie, gärdsgårdsvirke.

Hacksta skevs på en del äldre kartor Hagsta, men uttalade antagligen "Hacksta", varför lantmätarna skrev om namnet som det lät. Namnet betyder alltså "byn med hägnaderna", kanske efter de vackra enbackar som fortfarande finns kvar i nordsluttningen? Som en kuriositet kan nämnas att raka omvändningen i skrivning skedde vid Vallentunasjön, där byn Kragsta tidigare skrevs Kraksta (och fortfarande uttalas "Kracksta" av dem som är uppvuxna i bygden). Här var tydligen lantmätaren medveten om att k och g användes lite som det föll sig och ändrade till det, som han ansåg, mer skrivspråksmässiga Kragsta.

Nu åter till Angarnsbygden. Lappdal är antagligen en medeltida (?) avknoppning från Skesta, eftersom sockengränsen mellan Vada och Vallentuna går väster om Lappdal. Skall tolkningen av Skesta som byn vilken skilde de två socknarna åt vara trovärdig, måste förklaringen vara denna (dessutom delar ägogränsen det vi idag kallar "Skesta hage" precis mitt i, vilket kan indikera att allt tidigare varit en fastighet och att man nu ville dela på den viktiga slåtter- och/eller betesmarken). "Lapp" kan syfta på åkerlapp, eftersom 1700-talskartorna visar på många små åkerlappar på Lappdal. Bynamnet skrevs tidigare Lap Dal. Kusta har jag ingen vettig förklaring till så vi fortsätter snabbt till Lingsberg. Ling syftar kanske på ljung och namnet skulle alltså betyda "ljungberget". Bynamnet skrevs under 1700- och 1800-talet Lins Bärg.

I bynamnet Olhamra är det lätt att förklara efterledet. "Hammare" är inte som i Södermanland ett brant stupande berg, utan i Uppland betyder det en markerad, (morän)höjd. Alla som varit vid Angarn vet, att Olhamra gård ligger just så. Förledet kan eventuellt komma från en omljudning av "å" och bynamnet skulle då betyda "byn på höjden vid ån (åarna?)". Samma omljud finns på andra ställen i Uppland, t ex Oland och Ola by. Åsta by kan mycket väl också ha fått sitt namn efter ån, Gävsjöbäcken, som stryker förbi mellan Olhamra och Åsta, eller att den ligger mellan två åar; Gävsjöbäcken och Lundbydiket.

Namnet Lundby är intressant. Bynamn på lund-, som inte är alltför ovanliga, anses inte syfta på vad vi i dag kallar lund, utan på lund i betydelsen offerlund. Vid Lundby kan alltså ha funnit en förkristen offerplats. Eftersom kristendomen ofta övertog offerplatserna och där byggde sina kyrkor, kom sockenkyrkorna som en följd av detta att hamna på byn Lundbys ägor. Så också i Angarn.

Örsta kan ha sitt ursprung i "ör", rullsten (jfr Ören på Torö). Namnet skulle då syfta på att byn låg på sluttningen från Örstakullen, i rullstensbältet ovanför lerorna. På en av kartorna över Lundby anges dock att Lundby gränsar till Bärsta. Bärby och Bärsta finns många i Uppland och så gott som alla syftar på berg, dvs. Bärsta = byn på berget. Med berg menas då inte i första hand höjd utan berg i dagen. Denna tolkning stämmer bättre med det verkliga förhållandena; det finns ju mycket berg i dagen kring Örstagårdarna. I Södermanland finns en gård Bärsta vid Båvens strand med exakt likadant läge som Örsta.

Byarna bestod normalt av flera gårdar. I Örsta t ex, fanns under 1700-talet fyra gårdar, namngivna efter vädersträck. Södergården är den mycket gamla byggnad som ligger i anslutning till körvägen fram till den inre parkeringen. Västergården ligger på bergknallen väster om parkeringen, medan Norrgården är den större byggnad som är granne med Naturum. Östergården är idag byns huvudgård, men eftersom den ligger lite högre än de övriga husen fick den namnet Oppgården. Västergården är en typisk s k götisk gård som var vanlig på ostkusten från Blekinge upp till Dalälven. Den typiska götiska gården bestod av ett bostadshus samt två "flyglar" i form av ladugårdar, stall, etc. Ett mindre hus, typ verkstad eller liknande kunde finnas som pendang till bostadshuset. Fägator ledde sedan ut kreaturen till betesmarken (figur 4).

Figur 4. Örsta Västergård 1780. Gården har den för götiska gårdar typiska utformningen med en huvudbyggnad (till vänster), två flyglar i form av ladugårdar, samt en tvärställd byggnad utan klar användning. Ladugårdarna och huvudbyggnaden finns kvar i ungefär samma läge än i dag. Mellan byggnaderna finns hägnader som gör att kreaturen inte skall komma ut på gårdstomten (Efter Lantmäteriakt Angarn 10 i överlantmätarmyndighetens arkiv).

Jorden var före skiftena uppdelad i smala tegar efter solskiftesprincipen. Den innebar att markerna låg i en bestämd ordning; gård A, gård B, gård C, gård D, gård A, gård B, osv. Efter storskiftet på 1700-talet delades lapparna in i större områden, men solskiftet kvarstod ändå till viss del, åtminstone på Örsta, och inte förrän vid Laga skiftet under 1800-talet bröts detta.

Vid laga skiftet bröts också själva byn ofta upp, och gårdarna flyttade ut till nya platser närmare åkermarken. Vid laga skiftet fanns fem gårdar på Örsta. Av dessa fick tre ligga kvar: Oppgården, Norrgården och Västergården. Södergården inkorporerades med Oppgården. De två övriga gårdarna flyttades österut mot nuvarande Granby. Där låg tidigare ett båtsmanstorp. Bägge dessa utflyttade gårdar har försvunnit och markerna tillhör nu Oppgården.

Före skiftesreformen var fisket i Angarnssjön samfällt, men i och med att byn skiftades, blev också fisket enskilt. Eftersom fisket uppenbarligen var mycket bra i sjön, medförde det att flera rättegångar fördes under 1800-talets mitt. De rörde fisket och tilldelade vatten, eller tilldelningen av mark för sjöfodertäkt. Det var bönder som var missnöjda med det vatten eller den strandremsa de fått och hävdade att de skulle ha annat vatten med bättre fiske, större vattenområde, mer eller bättre strand, osv.

Hur såg då den forna Angarnssjön ut? Vad jag vet finns inga målningar eller teckningar som visar sjöns utseende före regleringarna, men lite uppgifter går att hämta från äldre lantmäteriförrättningar. I underlagsmaterialet till den första sänkningen kan man läsa att sjöns areal är 125 hektar, men att den årligen förorsakar översvämningar på 148 hektar. Sjön har ett största djup på 2.5 meter och ett medeldjup på 2 meter. Gyttjan är tre meter djup.

Sjöytan var öppen och vassar fanns mest i vikarna, t ex på Örsta och Åsta. Mycket av stränderna upptogs av starrvall eller kärrvall, eller slåtterängar av olika typer på fastmark. Andra delar dominerades av sjöfräken. Sjöfräken är en art som gynnas av strandängsslåtter. I dag finns knappast den typen av vegetation kvar i länet. Men på naturreservatet Landholmsängarna vid Sjöö gods (Enköpings kommun) finns fortfarande en liten strandäng som hävdas genom slåtter. Tillsammans med sjöfräken dominerar där vass-starr. Vid Angarnssjön bör det av dagens flora att döma i stället kunna ha varit en blandning av flaskstarr, blåsstarr, mindre mängder vass-starr, och kanske t o m jättestarr. Närmare stranden finns vid Sjöö en bård av grenrör. Örtrikedomen är stor med arter som älggräs, kråkvicker, gul svärdslilja, krusskräppa, hästskräppa, strandklo, fackelblomster, vattenmåra och kabbeleka. Vegetationen bör kunna ha sett ut på liknande sätt runt Angarnssjön.

I övrigt noteras "sjövass" eller "vassbotten" längre ut från stranden, eller högre upp äng, ängsbacke eller plöjd dyjord. Namnbruket varierar mellan olika lantmätare och ibland talas i stället om slåtta resp. sidlänt slåtta som motsvarar äng resp. strandäng. Ett begrepp som ofta dyker upp är "sjöfoder". Som vi redan sett, uppstod en hel del gnöl vid skiftet, då vissa bönder ansåg sig förfördelade då det gällde fördelningen av strand med sjöfoder. En sådan fördelning finns noterad för Örsta och Kusta, medan sjöfodret efter skiftet fortfarande var samfällt på Skesta. Men det anmärks särskilt i protokollet att fodret skall torkas på de egna ägorna. Sjöfoder verkar vara en samlingsbenämning på de olika våta, sidlänta, slåttermarkstyperna som jag nämnt tidigare. De sidlänta ängarna fanns före sänkningen långt upp längs tillflödena på vad som i dag är åkermark. Se också figur 5.

Under 1800-talets senare del genomfördes ett större sänkningsföretag. Det är oklart i hur många omgångar sjön sänktes. Den första omgången, 1868 kanske aldrig blev av, men klart är att sjön sänktes 1873. Resultatet av den sänkningen blev uppenbarligen inte helt lyckad. Vid en rågångsförrättning i sjöängen 1875 konstateras att "sedan förrättningsmannen och sakegarne efter undersökningar på stället funnit, att rågångsutstakningarna i fråga, till följd av för mycket vatten på isen uti Angarnssjön, icke lät sig verkställas för närvarande, beslöts att uppskjuta utstakningen tills dess stark frost inträffar". Därför togs snart diskussioner om ytterligare en sänkning upp och den genomfördes 1890-92.

I anslutning till diskussionerna beräknades kostnaden för sänkningsföretaget till 34 260 kronor. Av denna kostnad låg hela 29 000 kronor (85%) på sprängning i utloppet! För att motverka igenslamning av dikena med åtföljande försumpning gjordes större rensningar bl a 1923, 1936 och 1950. Vid sänkningen rätades också utloppsbäcken nedströms Ådalen ut, men ägogränsen mellan Seneby och Målsta justerades inte. Gränsen följer alltså fortfarande åns tidigare, slingrande, lopp. Det här är något man kan se på många ekonomiska kartor.

Före sänkningarna, då en sänkning till nivån 8.75 m ö h tilläts, låg sjöns yta 2.4 m högre än i dag. Nivån bör alltså ha varit drygt 11 m över nuvarande havsyta. Före sänkningen betecknades den ö som ligger utanför Midsommarberget som "grund"! Byksberget var en markerad udde ut i sjön. I Skesta hage, som före sänkningen kallades Näshagen och som delades mellan Skesta och Lappdal, finns den tidigare strandlinjen vackert utbildad.

Flera stora uppmätningar av beräknad vunnen areal resp. i verkligheten vunnen areal gjordes. En av dessa kartor finns uppsatt i Naturum. De områden där de största vinsterna gjordes var längs de stora tilloppen; Lingsbergsdiket, Olhamradiket (Gävsjöbäcken) och Lundbydiket. Mindre områden vanns också vid utloppet. En beräkning av vunnen odlingsareal anger 120 hektar.

Vid genomförandet av rensningen 1923 användes ett antal lokala fixpunkter för uppmätning av dikesdjup och liknande. En av dessa har senare mätts in i det rikstäckande nätet och använts vid avvägningen av nivån på det nuvarande utloppet. Fixen är inslagen i en bergvägg vid den s k Hackstakullen.

Efter sänkningarna hade sjön antagligen tömts på nästan allt sitt vatten. Utvärderingskartor visar att åkermark hade tillkommit på stora arealer längst upp på den tidigare sjöstranden, medan de nedre delarna och hela det som i dag är sjöäng markeras som slåttermark. En del av den centrala slåttermarken var nog ganska vattensjuk, eftersom ett mindre område utanför nuvarande fågeltornet betecknas som impediment.

Figur 5. Försök att skissera strandvegetationens utseende vid Angarn under olika tidsepoker. A. Före sänkning (ca 1850), B. strax efter första sänkningen (ca 1880), C. efter sista sänkningen (ca 1895) och D. nuvarande förhållanden (1985) (Efter Wallentinus och Eriksson 1986: Angarnsjöns restaurering, uppföljningsprojekt, KTH Inst. för kulturteknik).

Vid den rensning som gjordes 1950, lades de uppgrävda sedimenten upp i strängar längs dikena. De här strängarna blev en utmärkt grogrund för de videfrön som blåser omkring över sjöängen på försommaren. Bankarna blev därför starkt igenväxta med viden, främst i den sydvästra delen av sjöängen och videt har senare växt ut i dikena och fått dem att slamma igen. Effekten ha blivit att översvämningar i tilloppen, speciellt i Lundbydiket, blivit vanliga under den senaste tioårsperioden. Men eftersom de började uppmärksammas i samband med restaureringens första etapp, blev det naturligtvis dämningen i utloppet som fick skulden. Men de mätningar som institutionen för kulturteknik vid KTH genomfört visar mycket klart, att vattenståndet i inloppen kan öka med flera decimeter på ett dygn, medan förändringen knappt är märkbar i utloppet. Igenväxningen har också fått den effekten att det tar lång tid för vattnet att komma från inloppen till utloppet. Fördröjningen är omkring en vecka.

Längre mot nordväst har videt ännu inte invaderat bankarna, eftersom de där legat i höjd med sommarvattennivån. Där har i stället jättegröe börjat vandra in. Jättegröet är ett ljusgrönt, mycket högvuxet gräs, som infördes till Sverige på 1800-talet att användas som foderväxt. Det trivdes utmärkt, men en nackdel var att djuren inte gillade det. Under 1980-talet har jättegröen blivit ett av de allvarligaste biologiska hoten mot våra fågelsjöar, fullt jämförbart med minken. Jättegröen fäster sig på bankarna, men växer sedan som en flytmatta ut över de öppna vattenspeglarna. På detta sätt kan arten fortsätta att växa ut över vattenytor där svavelvätebildning under vintern hittills hållit tillbaka igenväxningen.

De senaste rensningarna i systemet genomfördes i början av 1980-talet, då utloppet rensades, och i samband med restaureringen 1984. Vid restaureringen leddes utloppsbäcken (Hackstabäcken) om så att den kom att rinna genom den damm som grävts upp. Då grävde man igenom ett av de hinder som fanns i utloppet och som hade hållit uppe sjöns nivå. Effekten blev att restaureringens justering av utloppets nivå till 9.25 m ö h i realiteten höjde vattenståndet bara i sjöns allra nordligaste del, medan sjöns mellersta del fick ett lägre vattenstånd än tidigare. Effekterna har inte låtit vänta på sig; igenväxningen har accelererat. Det har märkts bl a i en tillbakagång för flera karaktärsarter, t ex svarthakedopping och sothöna, medan en vasshäckare som sävsparv ökat.

Från 1945 och framåt går det att i flygbilder följa sjöängens igenväxning. 1945 betades fortfarande merparten av sjöängens stränder, utom de marker som hörde till Lingsberg. Här har bladvassen slagit till och bildat ett livskraftigt bestånd. Utanför Kusta finns också en del vassruggar, även om stranden förefaller betad. I figur 6 visas Kustavassens utbredning från 1950-talet fram till i dag. Även vid utloppet finns ett par vassöar, men de har i stora drag hållit sig konstanta genom åren (figur 7). Allt efter som åren går betas allt färre strandängar och idag är det bara Hackstaängarna som fortfarande hävdas genom bete. Dessförinnan fanns strandbete även vid Skesta hage, nedanför Klosterbacken och på Örsta.

Följden har blivit en kraftig igenväxning med gräsartade växter och senare viden. Att de vadare och andra fågelarter som är beroende av betade och öppna stränder har försvunnit är därför inte så märkligt. Från flygbilderna är det svårt att avgöra om de öppna vattenspeglarna minskat i areal, men i sjöns södra del är det säkerligen så. Att de andra öppna ytorna inte växt igen kan bero på att de blir syrefria under vintern och det svavelväte som då bildas har gifteffekt på växternas rötter. Att det sker en svavelvätebildning under vintern har vi konstaterat genom borrningar. En ökning av mängden fosfor och sänkning av pH i utloppsvattnet under vintern talar i samma riktning.

Figur 6. Kustavassens tillväxt från 1959 till 1985, efter flyfotografier (Efter Wallentinus och Eriksson 1986)

Figur 7. Utvecklingen av två mindre vassruggar i utloppsområdet från 1945 till 1985, efter flygfotografier (Efter Wallentinus och Eriksson 1986)

Därmed är vi framme i nutiden. Av fjärden har blivit en sjöäng. Men vad händer nu? Om inte restaureringsetapp II genomförs kommer utvecklingen antagligen att bli som för så många andra sjöar: först vasshav, sedan videkärr, så småningom kanske alkärr. En restaurering måste innefatta att sjöytan höjs, helst naturligtvis till den forna nivån, men kanske det är realistiskt att tänka sig en halv meters höjning. Det kommer naturligtvis att medföra markskador runt sjön med åtföljande ersättningskrav. Eftersom vi har ett överskott av odlingsmark i dag måste det vare ett från samhällsekonomisk synpunkt gynnsamt projekt att "ta" lite odlingsmark, men företagsekonomiskt kan det innebära ruin för den, som råkar äga marken.

Dessutom har det nyligen visats att våtmarker av den här typen är mycket gynnsamma som närsaltfällor och bidrar till att minska belastningen på havet utanför. Men då krävs naturligtvis att bottnarna är syresatta på vintern, annars kommer sjön att fungera som närsaltskälla, något som våra mätningar visat att sjöängen redan gör.

För att genomföra en höjning krävs alltså mycket noggranna studier av vad som kommer att påverkas och vad det kommer att kosta. Dessutom måste åtgärder vidtas för att minska intransporten av närsalter till sjön, de tre tipparna inom tillrinningsområdet måste förhindras att läcka, gödslingen av kvarvarande åkermark måste minska, osv.

Jag tror att mycket av Angarnssjöängens framtid beror på om de berörda myndigheterna verkligen vill göra något av sjöängen. De jag närmast tänker på är Vallentuna och Stockholms kommuner, Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. Vallentuna kommun lanserar ju i sin reklam Angarnssjöängen som en av kommunens främsta attraktioner. Länsstyrelsen, som ansvarig för naturvården på länsplanet bör bestämma sig för om man vill arbeta för att Angarnssjöängen skall vara en fortsatt bra fågelsjö och samma gäller naturvårdsverket, som ju har ansvaret för ev. fortsatt restaurering.

De som hittills gjort mest för sjöängen är Stockholms kommun som alltid varit positivt inställda till sjöängen och dess skötsel, även om inte arbetskraften räckt till alla gånger. Stockholm är ju markägare till merparten av reservatet och är den markägare som blir mest "lidande" av en ev. höjning av vattennivån. Inom parentes kan nämnas att Kundbysjön utanför Rimbo nu restaureras för en kostnad av upp till 16 miljoner kronor. Vad skulle vi inte kunna göra för den summan i Angarn?

Sammanfattningsvis har vi framför oss åtskilliga år av arbete för att rädda vad som räddas kan av länets tidigare bästa fågelsjö och mycket hänger på om myndigheterna verkligen har ett intresse av att slå vakt om de biologiska, rekreativa och upplevelsemässiga värden som finns i sjöängen. Men hinner vi och är det möjligt att återställa de tidigare värden som gått förlorade?

Ur Meddelande nr 20, Årsrapport 1988, s. 41-55. Angarngruppen, Stockholm 1989

Ó Copyright: Angarngruppen och författaren.